Mormors begravning
Ja, idag hade mormor begravning i sköndals kyrka.
Det var första gången jag suttit längst fram på en begravning.
Jag blev ledsen när jag tänkte på att det var sissta gången jag skulle vara i mormors närhet.
Kistan hade en blå guldig filt över sig. Jag tänkte att det var bra då mormor brukar frysa när hon ligger ner.
Som vanligt när jag skriver sorgliga inlägg börjar jag gråta för att jag tänker tillbaka. Det kanske blir rörigt nu men skiter i de.
Jag var den enda som inte hade svart, jag hade min ljuslilla kofta som jag hade fått av mormor för något år sedan men aldrig använt. Jag tänkte att nu är det dags.
När vi sagt hejdå till mormor och gick ut ur kyrkan satt en svart vit katt där och väntade. Katten gick framför oss hela vägen till fika salen. Mormor var verkligen en katt älskare, man kan inte hjälpa att tänka att det var något speciellt.
När man är på begravning kan man inte hjälpa att tänka på sin egen, och idag tänkte jag mormor har så många vänner som dött ifrån henne. Det blir så om man blir gammal. och vad vill man egentligen ha en full kyrka och dö ung eller sitta på alla andras begravningar för att sedan vara själv på sin....?
Jag kommer nog alltid vara rädd för döden för även om jag känner många som gått bort har ingen kommit tillbaka och berättat något om hur det är, vad som händer eller något.
Jag blir helt tom när jag tänker dem tankarna helt förtvivlad att jag inte fattar...
Man kan inte bara försvinna, eller? Jag vet inte och det är de som gör mig så rädd så vilsen.
Ledsen blir jag, jag vet inte varför jag kan inte göra något åt de. Ingen kommer någonsin att veta.
Xxx
Det var första gången jag suttit längst fram på en begravning.
Jag blev ledsen när jag tänkte på att det var sissta gången jag skulle vara i mormors närhet.
Kistan hade en blå guldig filt över sig. Jag tänkte att det var bra då mormor brukar frysa när hon ligger ner.
Som vanligt när jag skriver sorgliga inlägg börjar jag gråta för att jag tänker tillbaka. Det kanske blir rörigt nu men skiter i de.
Jag var den enda som inte hade svart, jag hade min ljuslilla kofta som jag hade fått av mormor för något år sedan men aldrig använt. Jag tänkte att nu är det dags.
När vi sagt hejdå till mormor och gick ut ur kyrkan satt en svart vit katt där och väntade. Katten gick framför oss hela vägen till fika salen. Mormor var verkligen en katt älskare, man kan inte hjälpa att tänka att det var något speciellt.
När man är på begravning kan man inte hjälpa att tänka på sin egen, och idag tänkte jag mormor har så många vänner som dött ifrån henne. Det blir så om man blir gammal. och vad vill man egentligen ha en full kyrka och dö ung eller sitta på alla andras begravningar för att sedan vara själv på sin....?
Jag kommer nog alltid vara rädd för döden för även om jag känner många som gått bort har ingen kommit tillbaka och berättat något om hur det är, vad som händer eller något.
Jag blir helt tom när jag tänker dem tankarna helt förtvivlad att jag inte fattar...
Man kan inte bara försvinna, eller? Jag vet inte och det är de som gör mig så rädd så vilsen.
Ledsen blir jag, jag vet inte varför jag kan inte göra något åt de. Ingen kommer någonsin att veta.
Xxx
Din åsikt
Trackback
